alois

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

"I rörelse" Karin Boye

Så här såg det ut när det begav sig i mitten av 70-talet. Jag står framför min bil nånstans på vägen till eller från Italien. Att döma av de andra bilarna torde det vara i DDR eller Tjeckoslovakien.

Varför lämna familjen och ge sig ut på äventyr? Karin Boyes uppmaning är, för mig, framför allt en uppmaning att våga ge sig ur det invanda. Det betyder inte att man måste ompröva och förändra allt, men en skyldighet att försöka genomföra sina projekt.

En gammal dröm om att komma den vägen jag körde som lastbilschaufför på 70-talet, mellan Helsingborg och Milano blev till en tanke som blev till ett projekt som jag faktiskt förverkligade sommaren 2007. Denna gången skulle jag ha inte behöva ha brått utan kunna hinna med resandets alla intryck och därför valde jag cykel. Att fotvandra hade förstås varit att föredra men skulle ta för lång tid. Det blev som livet blir för det mesta, en kompromiss.

Jag lyckades få tjänstledigt från mitt arbete under ett halvår och använde tiden till att spara ihop till vad som behövdes. Jobbade under en period i Stockholm där jag cyklade till och från jobbet för att få upp konditionen.

RUTTEN

(I för Italien och markerar övernattningarna)

Den 23 augusti 2007 kom jag iväg.

Evalena och Mattis körde mig till färjan i Trelleborg.

Rügens vita klippor.

Sassnitz hamn.

Rester av ett fallet imperium, detta skulle blivit ett semesterställe vid Rügens strand. Kilometerlånga byggnader från 1935-39, tänkt som semesterboende för tiotusentals tyskar. Kraft durch Freude.

Gammalt och nytt i fd DDR, bjärta kontraster i Anklam.

Så här mysiga cykelvägar fanns det gott om på Rügen.

En hovawart av den inte så slanka linjen. Som hovawartinnehavare är man intresserad av rasen, i Tyskland pratar man om två linjer, den kompakta och den slanka.

Lättcyklat längs Oder. Flera mil på flacken, bara

att pumpa på!

Oder vid Bad Freienwald

Kunde inte motstå ett besök i Polen.

Här firade jag min födelsedag, på restaurang Caracas i Eisenhüttenstadt. Ligger i en källare på rådhustorget, inte så lätt att hitta, ens i nyktert tillstånd. Riktigt bra mat och dryck, rekommenderas om ni nånsin kommer till denna stad. (obs bilden tagen efter besöket)

.

Utanför Senftenberg hade gamla brunkolsbrott blivit vattenfyllda och bildade riktiga sjöar, stora som Ringsjöarna. En asfalterad väg utan biltrafik ledde mellan sjöarna.

Vad finner man i Tjeckien?  

Öl förstås!

Vallgraven som är del av floden Ohre där askan av tusentals dödade människor dumpades.

Terezin med sitt koncentrationsläger och museum (som inte fanns för trettio år sedan) var en gripande upplevelse.

Hur exotiskt är det när man kan cykla dit? Här poserar cykeln framför Karlsbron i Prag

Efter Prag några mils lätt cykling längs Voltava men efter Davle började backarna. Nu var det 30 mils cykling i kuperad terräng, som att cykla upp och ner för Hallandsåsen, som jämförelse har norrsidan av Hallandsåsen en stigning av 6 %. .

I Milevsko träffade jag Richard, en svensktalande tjeck med anor från trettioåriga kriget, en ryttarofficer som hette Erik Gyllengaard skall vara anfader.

100 mil avklarade i en uppförsbacke i Tjeckien.

En tjeckisk kalv med attityd, hade nog fått glosoppa i mjölken.

Ceske Krumlow, kallas lilla Nürnberg, vackert men mkt turistiskt. En japan tog bilden.

Österrike vid Wullowitz

Här på Freistädter Braueri köpte jag öl för trettio år sen. Nu var det bryggerimuseum.

Freistadt var en trevlig liten stad.

En liten kaffepaus vid Donau i närheten av Linz.

Regnet det bara öser ner… ofrivillig paus i Gunskirchen.

Trots regn och rusk ger sig vikingen ut även under de svåraste förhållanden på sin resa mot solens rike.

Här har jag tvingat en japan att ta kort . Salzburg, floden heter Salzach.

Jag passerade förbi Innsbruck via Ampass.

På väg mot Brenner, Europabrücke i bakgrunden.

Brennerpass, 1350 möh. Det var en härlig känsla att stå där, det var liksom höjdpunkten i dubbel bemärkelse. Förutom altituden var det också denna som verkat vara den svåraste sträckan. Det var invärtes jubel när jag stod här vill jag lova!

Några fina cykelvägar från Brenner och neråt, sträckvis rena drömmen. I stort sett nerförsbacke i 15 mil!

Den gamla bilvägen hade byggts om och låg nu nedanför tunneln. Sträckan hade byggts om till cykelväg.

Kvällar vid Gardasjön, Torbole överst. och San Benedetto nederst.

Det flacka Lombardiet, för det mesta lättcyklat, men vissa vägar var det jobbigt mycket trafik på, speciellt om det var mycket lastbilstrafik.

En cyklande bonde som jag träffade utanför Ourzinouvi i Lombardiet. Han var mest imponerad över att jag inte fått någon punka på hela vägen och klämde förvånat på däcken.  Jag var mest imponerad över att vi faktiskt kunde samtala lite grann med tanke på min knappa, knaggliga italienska.

Jaha, så efter 197 mil, 27 dagar och 120 timmar i sadeln kom jag 070918 så fram till den ganska jobbiga staden Milano som var mitt mål. På bilden vid Ponte Vecchio över floden Lambro. När jag var här för trettio år sedan var det mycket trafik, avgaser, det var billigt och det fanns en och annan otrevlig människa. Nu var det samma trafik, avgaser, det var dyrt och det fanns en och annan trevlig människa. Så mitt uppehåll i Milano blev kort.

Konstigt nog kände jag ingen större triumf över att ha nått målet, det var mer en sorts tomhet. Karin Boye igen: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som gör mödan värd.” Vad skall jag nu ha för mål och drömmar? Ingenting kändes heller omöjligt eller svårt när jag hade klarat detta.

Gatubild, via Melchiorre Gioia

Domen med min cykel i förgrunden.

Centralstationen (Mussolinis förtjänst)

Uppdaterad 110426